OM JAG TRILLA' NER OCH DOG
- Ett löfte till en bästa vän som var rädd för att bli ensam.

Jag vet ju att du älskar mig och att det alltid är vi två,
trots att jag gillar popmusik och att jag lätt kan bli för mycket då och då.
Vi ska nog rida genom livet tills vi sitter där med välling och katet
och om jag dör någon gång på vägen så har jag en liten hemlighet.
För om jag trilla' ner och dog och sen for opp till Sankte Per
och han log mot mig och sa; ”- Jo då! Du är allt välkommen här!”
Så skulle jag bocka väldans djupt men sen artigt tacka nej.
Jag skulle bli ett litet spöke som stannar här hos dig.

Jag kanske låter som en stalker men ett liv är ju så kort,
och blir jag ett litet spöke kan det vara vi trots att jag har gått bort.
Jag skulle sväva här tätt bakom dig och vara dig nära i allting du gör, 
och du kunde hjälpa mig att ta itu  med allt sånt där som spöken bör.
För om jag trilla' ner och dog skulle du ändå ha mig kvar.
Vi skulle hjälpas åt att spöka – bli ett spöklikt radarpar.
Vi skulle skrämma Jimmie Åkesson långt bort från Rosenbad,
och jag kan snatta utan att jag syns och förse dig med choklad – för då vet jag att du blir glad!

Jag kunde greppa dig i armarna – flyga upp och ge dig skjuts, 
eller tjyvlyssna på grannen, göra pruttljud bakom tanten på din buss.
Sen när din dotter blivit äldre kan jag vaka när hon går på sin första fest
och kommer det någon äcklig fan så gör jag blott det som spöken göra bäst.
För om jag trilla' ner och dog skulle du ändå inte slippa mig.
Jag skulle spöka hos dig och din familj eller jävlas med din tjej, 
och när ni om freda'n käkar tacos ska jag peta i din mat, 
sen kan jag smaka från din tallrik utan att det blir något tjat.

Så nu vet du hur det ligger till om jag skulle gå och dö,
och visst vore det förargligt om vi alldeles för tidigt fick ta adjö.
Men gråt inte för mig – jag kommer alltid finnas kvar, och här hos dig.
Som ett litet stalkerspöke som tittar in ibland och viskar ”-Hej...”