RÖVARHJÄRTA
- Skriven november 2012 i Änganäset precis intill Vänern. Kolsvart utomhus. Hårda vindar. Hårt regn. Jag fick inte eld i pannan.

Har du hört nåt' från den där dansaren?
Hon som du dansa' förbi?
Hon som ville vara mer, men som du gömde dig ifrån för att va' fri.
Jag har hört att hon är i Oslo,
där hon tar livet som sin dans,
och jag har hört att hon mår bättre nu,
och att hon tömmer sina känslor nån annanstans.
Hon kryper fram någon gång varje månad
som en såpa som inte vet när den ska ta slut.
Och fast det gått flera år så känns hon närmre än nånsin förut.

Mitt hjärta tar mig med till då vi fortfarande fanns 
och så börjar jag försiktigt att älska lite på distans.
Vad var det vi var?
Och vad kunde vi ha blivit?

Det var sommar, jag var 17.
Då när man ständigt står på tå.
Jag var valpig och grön,
men hon fånga' mig och koppla' mig ändå.
Vi gav oss livets första kärlek.
Vi målade vardagspoesi.
Vi älskade så hårt att våra hjärtan hade skavsår inuti.
Men sånt sliter på unga, vilda själar
och snart fanns bara vi på gamla kort.
Vi var en high school-romans som fick bli vuxen alldeles för fort.

Och mitt hjärta tar mig med till en helg i Köpenhamn
där vi svävade längs gatorna tills jag somnade i hennes famn
under en trappa till ett sjabbigt rivningshus.
Bland tomburkar och sopor låg vi tätt intill varann
och vi var kärare än nånsin när morgonen sen kröp fram.
Vad var det vi var?
Och vad kunde vi ha blivit?

Hon levde learning-by-doing,
och drog mig med i sina fall.
Men jag älska' hennes sätt att putta bort mig från min trygga svenska mall.
Hon fråga livet ”vad som vänta'?!”
”Vi kan ju alltid sova sen!”
Hon ville äta hela kakan och spy upp den för att få smaka den igen.
Och jag gav henne så mycket som jag orka', 
men alltid var det mindre än vad jag vann.
Det var hon som tog den rädda lilla pojken och sen gjorde han till man.

Och mitt hjärta tar mig med till ett Paris som luktar vår,
och fast storstaden har vardag är det tyst där vi två står.
Hon ler som en djävul, och jag kan bara hänga på.
Och i vår ett i Montmartre är det fuktigt och hett, 
och vår kärlek rullar runt där bland lakan och i svett.
Vad var det vi var?
Och vad kunde vi ha blivit?

Det var nån' som sa att hon vill bli mamma.
Och att ”hon har blitt' vegan!”
Dom säger att hon springer flera mil i veckan, hon har blivit träningsnarkoman.
Det var nån' som fråga': ”Var finns glöden?”
”Hon är inte samma tjej.”
Dom sa: ”Hon kommer dansa tills hon vissnar”, att hon blöder, och att det beror på mig.
Och här står jag på någon scenkant och suktar efter mer än vad jag fick, 
men jag har ingen rätt att få längta; för jag vände om och gick.

Och mitt hjärta tar mig med till då vi sågs vår sista gång;
på en sängkant, i den lägenhet, där jag avslutade vår sång.
Vad var det vi var?
Och vad kunde vi ha blivit?
Jag var yngre, jag var självisk.
Jag var rent utav ett svin!
Och jag dödade vår saga som en inövad rutin.
Vad var det vi var?
Och vad kunde vi ha blivit?