VÅRSÅNG
Den där morgonen du går ut på trappan efter en lång tid av jävlighet och  och tittar upp mot himlen och känner att; ”Fan, nu vänder det.”. 

Jag kisar upp mot vårens ljus,
och tar cykeln från mitt barndomshus.
Jag är tillbaks i småstadsliv -
Ett liv jag flytt, men fått på nytt.
Och centrum luktar nybakt bröd,
Och solen stiger varm och röd.
Kyrkklockan skanderar sju.

Jag har rymt ifrån allt vad hon stämplat på mig.
Jag har suddat hennes ögon och mun. 
Och fast hjärtat fått en smäll, så det svullnar varje kväll-
Så lovar solen där den står att det är vår

Hösten fylldes av begär,
till ett skogsrå i en klädaffär
Hon tog allting jag kunde ge,
och drog det med som sin trofé.
Och kvar stod jag med ett fånigt flin,
som sen hölls upp med sprit och vin.
Man skrattar när det är som värst.

Och December slog till med alla lyckliga par,
så jag blev tvångsmatad med julmys och ljus.
Jag drogs ner i hennes dy och jag kunde inte fly, 
man måste famna det som var – det hänger kvar.

Jag skrapa botten tills igår,
och jag rev i mina egna sår.
Men hon är ju bara nått från förr.
Jag kravlar ur mitt vinterbo.
Där en nyfikenhet har börjat gro.
Jag ser hur staden vaknar till.
Allting har sitt slut, så jag tittar la' ut.
Alla sitter där nån gång i kärlekens träsk
Och hur man än försöker fly, läcker det in.
Och fast allt är upp och ner, och du pallar inte mer
Så knallar livet på och går och det blir vår.