VID MIN KYRKOGÅRD
- skriven oktober/november 2012 i Änganäset. Livskris nr. 134. Så mycket att göra, så lite tid. ”Vad ska det bli av dig?”

Hösten kryper närmare och tar ett stadigt grepp omkring min hals.
Jag virvlar fram i takt med löven med ett vardagsok som bjudit upp till vals.
Men bortom stadens tunga dån och kommunens allmänvård,
så sticker en åldrad, liten kyrka fram med en härdad kyrkogård.
Jag hamnar ofta här när hjärtat vill men hjärnan säger nej,
för här finns gott om folk som lyssnar och när jag är klar får jag för mig att dom svarar mig.
Här finns en plats för varje huvudbry och varje samvetskval:
En mänska', och en gravsten för alla svåra val.

Närmast grinden ligger Lena och slumrar i sin mull.
Hon har legat här sen' maj -75.
Hennes sten står alltid prydlig,
hennes gravljus är alltid tänt.
Hon var en gång nån slags syokonsulent.
Och jag minns vad hon sa när vi sågs häromsist.
”Du, att bli musiker ger inget kapital!”
”Titt upp och lev i nuet! Det är dags att stadga sig.”
”Så är du nöjd sen när du hamnar bredvid mig.”

Men jag är rädd för hela grejen med villa, volvo, barn och hund och fru.
Och när allt sånt där vill komma, då har jag inte svårt att leva här och nu.
Och när jag otåligt går på för att få prata av mig allt,
så ser jag plötsligt hur min stig skärs av av en mörk och grå gestalt.
Det är en stor och kraftig karl med ett alltför stort glas hembränt i sin hand.
Men jag har träffat honom förr och han har till och med gett mig råd någon gång ibland.
Jag känner mig som ett barn när han spänner ögonen i mig.
Han synar mig från topp till tå, tar sats, och harklar sig...

”Har du ätit din gröt?! .. och läst Arbetarbla't?”
”Ja, du har själv sagt att du måste göra mer!”
”Har du tagit din strid idag?!”
- Nej, men halva dan är kvar.
Han är en stolt och envis fan min farfars far.
Han har starka principer och röda ideal,
och han hjälper mig att stå för mina val.
”Du ska stå upp för varje infall! Varje tanke. Varje ord.”
”Du ska va stolt sen när du ligger under jord.”

Men idag får jag gå vidare. Han ser att jag har nått' som måste ut.
Så jag går mot gårdens östra kant; där kyrkan står och stigen når sitt slut.
Här är stenarna rätt färska; dom har stått här ett par år,
och här hamnar jag som oftast. Här vilar tusen sår.
Jag slår mig ner och suckar tungt – här tar det alltid tid att få något svar.
Och allt jag ser är tid som går och tid som tar av tiden som jag har kvar.
Men efter vad som känns som timmar så visar hon sig.
Hon ler lite försiktigt, slår sig ner, och frågar mig.

”Så vad heter hon idag? Och hur illa är det ställt?”
Och jag skäms för att jag känner som jag gör!
För är det något som bygger ångest så är det mitt begär,
min superkraft och drift till att bli kär.
Jag är trött på min obotliga kärleksmani.
Det finns nån' som står på lur bak varje hörn.
Jag vill få skriva mina låtar den korta tid som jag är här,
och inte ständigt flumma runt för att jag är kär.

Hon bara skrattar;
”Du kommer alltid att få vara 15 år!..” 
”..men låt dina tonårsdrömmar brinna så länge och så gott det går.”
”Klart att du ska lyssna på Lena om framtidsansvar,”
”och din gammelfarfars tjat om ideal”.
”Men att stå upp för sina känslor, det är en annan melodi.”
”Den måste sjungas med ett stöd, men vara fri”.

Att grubbla över kärlek leder sällan till något stort;
Man får tacka, ta emot och åka med.
Jag tror att livet lever fan med dom som försöker ta kontroll,
pengar och titlar – det spelar ingen roll.
Står man stilla och hoppas springer livet iväg, 
och det finns ingen som kan tillfångata en dag. 
Så luta dig tillbaks och låt livet leva dig,
så ska du se att så mycket som möjligt löser sig.

Sen så frågar hon igen;
”Så vem är hon som du drömmer om idag?”
och jag rodnar lite hemligt, och får berätta om hur bra hon kunde va'.
Tills dess att natten har kommit och kyrkogår'n får liv,
och jag vaggar mot mitt hem i kärleksrus.
Och jag vinkar åt min moster som sakta bleknar bort,
och tänker att livet det är stort, men alltför kort.